jaa, idag har jag inte hunnit göra så mycket, eller joo jag vaknade ( om jag nu somnade, kommer inte riktigt ihåg ) eller somnade typ 10 min, sen vakna jag av någon jobbig dröm, sen så va jag vaken, somnade osv.
men när väckarklockan ringde så steg jag ifallafall upp, jag ville verkligen till dagiset, förutom att jag höll på att spy såfort jag ställde mej upp.
aja jag kom hela vägen till gullmarsplan innan jag vände hem, haha bara 10 min från dagiset, men då brast det och jag fick ta tåget till skarpnäck igen, hähä, tro mej tidningsmannen som ger ut city kollade skit konstigt på mej när jag kommer tbx typ 20 min efter att jag åkt , och pappa såg verkligen förvånad ut när jag kom instörtande och typ snyftade 'förlåt förlåt, jag kunde bara inte,' sen slängde jag mej i hans famn, . fan vad patetiskt. men så var det iaf. så han skyndade med mej in i rummet och stoppade om mej i sängen. kändes så skönt, jag var pappas lilla flicka igen.
sen ringde han dagiset och skolan och sjukskrev mej. och åsa började plocka i mitt rum som inte varit städat på et tag, medan jag låg i sängen o typ stirra upp i taket.

sen kom lillebror och katten till min räddning och jag myste med dom ett tag.,.sen ville pappa och åsa att jag skulle dricka något te eller kaffe eftersom jag inte ätit något på ett tag, så jag satt i köket med dom o försökte va social.

jag var och klippte mej igår oxå, och frisören höll på med mitt hår i nästan två timmar tror jag, fixade och fönade, pratade om att han kan fixa in mej på en stydling / frisör skola ist för den jag går i nu, att jag kommer verkligen lyckas med det om jag vill, och bla bla bla. låter faktiskt lockande, fårse hur det blir ska ta kontakt med han senare igen.

och nu sitter jag här och försöker få ut så mycket som möjligt av mina känslor. vet inte om deet kommer gå. men jag hittade iaf en dikt som är skit bra. älskar den. Njuut! ;)

sådär. det kanske inte är så mycket till tröst. men man kanske på något sett hittar mod. jag menar life goes on, right? man kan inte deppa föralltid.

det e så konstigt hur två människor på något sett växer ifrån varandra, eller glider ifrån varandra, hur snabbt det går. hur snabbt allt kan ta slut. bara sådär. hur svårt det kan vara att prata, att berätta det man känner. det är konstigt att hur man än vrider och vänder på det så hittar man inga svar. man kan inte släppa den andra. man försöker på alla sett man kan, men det blir bara jobbigare. det ända man vill är att vara nära. man önskar att man var den personen som låg med han / henne i sängen o bara va nära., höra den personen säga dom där fina tröstande orden., man önskar att man var den enda i den personens liv., som den personen är för dej. man vill inte tänka på att båda kommer gå vidare och hitta andra. som betyder mer. det är jobbigt. hemskt helt enkelt.
men det jobbigaste är att man känner hur man gjorde allt för att fixa allt, man kämpade i dimman, klammrade sej fast vid varje litet hopp och intalade sej att allt skulle ordna sej. och på mindre en än timme är allt slut. bara sådär.
man kände och känner ständigt att man på något sett kanske, kanske kan lösa det, man hade så mycket mer att ge. man ville ge den andra personen hela världen, men man känner att ingen förstår . ingen ser.
man kan inte hjälpa en annan att må bättre, hur mycket man än vill. det enda man kan är att finnas där och lyssna när den personen är redo. men man kämpar alltid själv. man har sin familj och sina nära ,  du föds ensam, du dör ensam , men en sak du måste inse är att du går ensam hela vägen. men det hjälper att ha någon att dela saker med.
vet inte riktigt att vad jag skriver, eller vad jag ska skriva. men personerna jag bryr mej om vet att jag finns där till hundra procent , vid deras sida hela livet. och även om det känns att man förlorat, man slår i botten så måste man hålla huvudet högt. eller hur ? även fast spelet är över , sagan är slut, game over. så kan man inte bara ge upp, .det sägs ju att livet har så mycket att ge. fårse ifall det stämmer.